Månadens författare

 

Erika Eklund Wilson

 

Hämtad från länken nedan Barnensbibliotek:
http://www.barnensbibliotek.se/tabid/499/Default.aspx

Intervju med Erika Eklund Wilson

"Erika Eklund Wilson både skriver och ritar om hästar. Ofta handlar det om någon som inte är sådär tuff som man tror att alla stalltjejer ska vara. Man kan både vara lite rädd – och helt tokig i hästar!
Erika utbildade sig inom illustration och grafisk formgivning (sådant som gör att till exempel böcker och webbplatser blir snygga). Att både skriva och rita passar henne fint!

Hade du verkligen en häst som Hallon när du var liten (det står i böckerna):
Ja och nej! Vi hade en häst som såg ut som Hallon, men som var mycket mer besvärlig. Hon var absolut inte elak, men kunde sticka iväg med oss. Hallon är ju en riktig drömhäst, snäll, beskedlig och lite trög!
Jag red i lite olika omgångar när jag var liten, men jag blev aldrig sådär bra. Jag blev avslängd, precis som Märta, och då blev jag jätterädd. Sen började jag igen när jag var tonåring och red ett par år. Men jag är verkligen ingen jättetalang.
Nu som vuxen har jag ridit islandshäst ibland. Det har varit ett bra sätt att hitta tillbaka till ridningen – man får rida ute i naturen, och slippa den där pressen att rida fint och bra som man kan känna i ett ridhus. Där är det mest framdelsvändningar och nervösa halvblodshästar som är två meter höga. Jag gillar inte det riktigt!

Berätta om Märta!
Märta vill vara med hästarna, och hon vill rida – hon är ju helt fixerad. Märta har absolut inte det här rätta, bestämda sättet att vara som en del stalltjejer har så självklart.
Att vara så där både och, både lite rädd och samtidigt älska hästar, tyckte jag var något som saknades i hästböckerna. Och någon som misslyckades ibland. I hästböcker går det ofta som på räls – man får en häst och vinner tävlingar. Det finns ju väldigt många som inte vill tävla, man kanske inte är tillräckligt modig eller bara inte tycker om det, men som är besatta av hästar i alla fall.
Märta får hitta sin egen väg, sitt eget sätt att vara med hästarna. Hon jobbar på att bli mer bestämd, men hon kommer nog aldrig att bli sådär självklar.

Visste du att Silverhästen skulle dyka upp igen i en senare bok? Nej, det visste jag inte. Men ofta kan det ju bli så – man intresserar sig för någon häst eller person man skrivit om, och undrar hur det ska gå. Det är nog därför ridläraren Kattis har fått så mycket plats i Märta-böckerna – jag är nyfiken på henne.
I senaste boken ville jag skriva om de här vackra hästarna som man bara beundrar, som är så fantastiskt vackra att man tappar andan. Visst vore det väl roligt med äkta drömhästar på ridskolan? Enhörningar och fantasihästar… det var så Märta och Sagohästarna kom till.

Varför blev du författare och illustratör?
Min mamma var illustratör, och vi hade gott om böcker hemma också, så båda sakerna har ju funnits med från början. För mig kom bilderna först. När jag var liten ritade jag otroligt mycket.
Sen kom skrivandet liksom smygande, och jag började göra pratbubblor till mina teckningar. Jag utbildade mig som illustratör, men skrivandet kom smygande tillbaka igen 2007, då jag började skriva om Märta.

Gör du/har du gjort något annat än att skriva och illustrera böcker?
Jag har jobbat mycket som grafisk formgivare – bland annat på Barnens bokklubb. Jag har gjort mycket böcker och tidningar helt utan mina egna texter och bilder, som torra kursböcker, matteböcker och faktaböcker. Och KP:s Kropp och knopp-illustrationer.

Hur kommer du på vad du ska skriva om?
Många saker är ju minnen, som man gör en historia av. Och ibland har faktiskt förlaget kommit med förslag – kan inte nästa bok handla om att Märta rider vilse?

Har du nån särskild inspirationskälla?
När jag var liten gjorde jag och min syster hästtidningar, vi ritade och skrev. Och när jag hittade dem som vuxen såg jag att allt fanns ju där – hela den där världen, hur man tänkte… som till exempel att skriva listor över hästarna i stallet. Och man var helt tvärsäker, en häst var ”Världens bästa” och nån annan tyckte man var ”Dum och ful”…

Förutom de gamla hästtidningarna kan det vara saker som mina döttrar berättar. Det kan vara saker som hänt i klassen eller om vänskap… och vänskap kan vara ganska krångligt. Jag skulle nog inte kunna skriva bara om hästar, det är lika mycket vad som händer mellan barnen.

Vad gör du när du inte jobbar?
Umgås med min man och mina barn som är 12 och 16 år gamla, och så gillar jag musik och sjunger i kör. Och så tränar jag… och håller på i trädgården. Jag gillar både att läsa och att rida, det skulle jag vilja göra mer av.

Vad gör du om du kör fast i skrivandet eller ritande?
Det finns två knep: lägga undan saker en dag, eller bara traggla på. Ofta tycker man att det inte blir något gjort – men så ser man framåt eftermiddagen att man visst har gjort saker. Ibland är det traggligt och tråkigt, men man måste lära sig att jobba på fast det känns motigt.
Jag brukar lägga ut mina illustrationer över golvet för att se rytmen bättre. Med vissa böcker får förlaget ett skissmanus, och ibland när jag får tillbaka det kan jag se att den där bilden var ju helt fel, här ska det ju vara en bild på… vad det nu kan vara istället!
Jag har ett annat knep också som jag kan ha eftersom jag både skriver och ritar: om något inte blir bra på bild kan jag testa att ha det som text i stället, och tvärt om!


Vad är det roligaste med att skriva och illustrera böcker? På ett sätt är det nog känslan av att jag aldrig har slutat leka! Det är faktiskt ganska likt när jag och min syster satt där med pennor och häftapparat och ritade och skrev och tryckte ihop hästböcker och hästtidningar. Känslan är väldigt densamma nu som då! Jag leker vidare!

Vad är det svåraste med att skriva och illustrera böcker?
Det kan vara svårt att se till att skaffa sig arbetstid. Man får sätta lite press på sig själv! Och det är ett ganska ensamt jobb, jag tror de flesta måste dra sig undan för att kunna skriva.

Har du några råd till den som vill bli författare och/eller illustratör?
 Alla de vanliga råden – håll på, gärna varje dag. Att skriv dagbok kan vara ett knep, eller bara telefonklottra. Det behöver inte vara mycket, bara några rader eller streck, men så att man håller det vid liv."

 Farligt Hallon
 

 

En av Erikas böcker